Evighet

En gång var vår sommar

en evighet lång.

Vi strövade i soldagar

utan slut en gång.

Vi sjönk i gröna doftande

djup utan grund

och kände ingen ängslan

för kvällningens stund.

Vart gick sen vår evighet?

Hur glömde vi bort

dess heliga hemlighet?

Vår dag blev för kort.

Vi strävar i kramp,

vi formar i strid

ett verk, som skall bli evigt -

och dess väsen är tid.

Men än faller tidlösa

stänk i vår famn

en stund då vi är borta

från mål och namn,

då solen faller tyst

över ensliga strån

och all vår strävan syns oss

som en lek och ett lån.

Då anar vi det villkor

vi en gång fick:

att brinna i det levandes

ögonblick,

och glömmer det timliga,

som varar och består

för den skapande sekunden,

som mått aldrig når.

/Karin Boye