från MOTGIFT
Hellre rik och frisk än fattig och sjuk.
Arbetslinjen har diskuterats åtskilligt i veckan. Vad man avser med begreppet "arbetslinjen" behöver dock preciseras. Begreppet arbete är nämligen mångtydigt, vilket utnyttjas i samhällsdebatten för att skapa dimridåer.
Ursprungligen avsåg ju arbete en energikrävande process, genom vilken fysisk materia förflyttades eller förädlades till nyttiga föremål, i princip av mänskliga händer, ryggar och ben. Successivt har betydelsen sedan överförts även på minimalt energikrävande sysslor /kontorsarbete, maskinbetjäning/, av mer eller mindre produktivt värde, och så småningom på en position i samhälle och produktionsapparat där sådana sysslor utförs (som i att "ha ett arbete" ), och så småningom på allt fler av de sysslor som den som "har ett arbete" kan tänkas ägna sig åt inom sin s k arbetstid.
Den oklarhet som på så sätt vidlåder begreppet "arbete" utnyttjas också i samhällsdebatten, och i all synnerhet när det gäller diskussionen om den s k arbetslinjen. Debatten fördunklas även på andra sätt, t ex genom att försäkringsersättningar döps om till bidrag, varefter man sedan hävdar att bidrag ska ersättas av arbete, eller rättare sagt arbetsplikt. En enkel ekvationslösning förenklar detta till att försäkringsersättning ska utbytas mot arbetsplikt.
Den bilägare som finner sig troget ha betalt sin helförsäkring under åtskilliga år, varefter han efter inträffad olycka ställs inför kravet på att själv, på egen bekostnad och under hot om vite reparera sin bil, torde nog få sin tilltro till försäkringsbolaget rubbad. Inom den politiskt reglerade sjuk- och arbetslöshetsförsäkringen finns emellertid inte samma konsumentskydd som inom den civilrättsligt reglerade försäkringsbranschen, här råder de trolösa ordvrängarnas paradis. Det bör rimligen bli allt svårare att förmå medborgarna att framöver bidra till finansieringen av en sådan s k försäkring. En underliggande politisk agenda är rimligtvis att för överskådlig tid helt föröda medborgarnas förtroende för gemensamma lösningar av varje samhällsproblem, må var och en rädda sig bäst han kan och gitter.
Arbetsplikten har även den sina rötter i ett annat samhälle än vårt nutida, det samhälle som formulerade sina normer i det kärva "Den som inte arbetar ska heller ej äta". I detta samhälle fanns ett direkt och entydigt samband mellan mängden manuellt arbete och den mängd livsviktiga förnödenheter som frambringades. Försörjningen stod helt i proportion till den mannakraft som stod till förfogande för röjande av mark, plöjande av åkrar, trädfällning, skördearbete och fysiskt försvar mot rövare och fiender. Den starke kunde producera mer än den svage, män mer än kvinnor, den friske mer än den sjuke, den vuxne mer än barn och gamla. Kroppslig styrka och uthållighet avgjorde också individens förmåga till våld, och därmed till konfliktlösning på sina egna villkor. Individens värde och status präglades av detta genom uttryck som "den starkastes rätt", "man biter inte den hand som föder en", och genom företeelser som ättestupor, barnamord och kvinnovåld, osv. Försörjningens tillräcklighet avgjordes av hur många munnar som skulle mättas, och barnalstringen måste noggrannt kontrolleras av rigida sexualnormer. Åtskilliga i dag levande svenskar är uppvuxna i detta samhälle, och många av dem finner en kärna av självklar logik i det principiella kravet på att var och en må "arbeta". Dock förleds de till stora delar av själva språket, ty det gamla språket vilade på förhållanden som i dag inte längre är giltiga.
I dagens samhälle är i stället överflöd av mannakraft snarast ett konsumtionsproblem, som kräver gym, fritids- och idrottsanläggningar för att inte utmynna i polisiära åtgärder. Produktionen av förnödenheter sker i allt större utsträckning av maskiner och icke-human energi, behovet av mänsklig fysisk styrka eller ens närvaro blir allt mindre. De sysslor som uförs inom produktionen är ofta så föga energikrävande att detta utgör ett hälsoproblem. Produktionsapparaten idag är dock fortfarande utformad och organiserad utifrån en feodal föreställning om över- och underordnade positioner: Mängden överordnade och gynnade positioner är få och mängden underordnade och beroende positioner stor. Oavsett personliga kvaliteter hänvisas den enskilde till en underordnad position om de överordnade är fyllda, eftersom det är de överordnade som bestämmer regler och villkor. Och i den underordnade positionen ligger att potentiellt vara umbärlig och obehövlig, och kunna utsättas för öppet eller dolt kränkande behandling. Strävan att undgå kränkande behandling utgör ofta ett starkt motiv för den enskilde att söka erövra en högre position än den har har.
Det är inte den enskildes egenskaper som avgör hur många och vilka positioner som står till förfogande, utan den sociala struktur som härskar över produktionsaparaten. På ett schackbräde kan varken bonden eller springaren på egen hand tillskapa nya rutor. Den enskildes försörjning beror inte längre på hur stark han är och hur länge han orkar, utan på hur han lyckats positionera sig i förhållande till maskinerna, dvs i samhälls- och produktionsapparaten.
Förmågan att skaffa sig en gynnad position i produktions- och samhällsapparaten är inte heller jämnt fördelad mellan individer. Den beror främst av sociala faktorer - den enskildes arv, kulturmiljö och sociala nätverk, i viss mån av medfödd begåvning eller ihärdig övning - men sällan av hans kropps fysiska prestationsförmåga, hans faktiska kunskaper eller hans berömvärda moraliska egenskaper. (Läsaren må gärna jämföra med t ex kvalifikations- och rekryteringsprocesserna för de soffpratare som numera nedlusar varje TV-program. Uppenbarligen blir man soffpratare för att man är känd, och känd därför att man är soffpratare. Samma rekryteringsprincip gäller inom stora delar av dagens arbetsliv: Personer anses vara meriterade därför att de innehaft positioner, och erhåller nya positioner därför att de är meriterade. )
Den som väl lyckats positionera sig i produktions- och samhällsapparatens övre skikt har mindre problem att behålla denna position eller i vart fall sin försörjning även om den fysiska prestationsförmågan sviktar. Vid behov döps hans insatser om till "arbete", även om de består av att signera böcker, soffprata, låna sitt ansikte till tidningsomslag, underteckna beslutsförslag, smickra eller dricka champagne med rätt personer, osv, och motiverar därmed hans försörjning. Den som däremot har en underordnad position i förhållande till produktionen anses umbärlig och måste ständigt motivera sin försörjning genom daglig närvaro och prestationer.
Det tidigare strikta förhållandet mellan mängden fysiskt arbete och mängden totalt producerade förnödenheter är dock helt brutet. Den enskildes andel av produktionen avgörs helt av vilken position han förvärvat, endast i de allra lägsta positionerna spelar hans fysiska prestationsförmåga nu någon större roll (bortsett från yrkesmässiga artister och idrottsutövare förstås).
- Det är nya tider nu, baron! (SkomakarLudde i Hedebyborna)
Försörjning beror i dag alltså inte på mängden fysiskt arbete som uträttas av den enskilde. Det som kallas arbetslinje är egentligen en positions-linje; Erövra en position eller svält! Tillsammans med tankesätt av typ "Hungriga vargar jaga bäst" skapar detta en situation. där vargarna mest har varandra att kalasa på. Möjligen är det här man kan se det verkliga syftet med den absurt tillämpade arbetslinjen: Det är den sjukes och arbetslöses sociala anpasslighet till överheten, malande och förlamande självanklagelser samt inbördes misstänksamhet och konkurrens, som dagens politiker vill frammana, inte hans fysiska arbetsinsatser.
Därtill kommer att det är de överordnade och gynnade positionerna som har monopol på att formulera vad hela problemet består i, och kan enrollera en armé av förmedlare, bedömare, jobbsökarutbildare, coacher och rehabiliterare med främsta uppgift att ytterligare mystifiera detta. Det egentliga problemet är nämligen inte att det finns individer som inte kan eller vill arbeta - med eller utan goda skäl. Problemet är att samhället fortfarande vilar på en elitistisk och feodal struktur som söker ackumulera rikedom hos ett fåtal och motverkar en anständig och human fördelning av den försörjning som den moderna produktionsapparaten kan frambringa. De utanförstående illustrerar problemet men orsakar det inte. Orsaken ligger hos de utan förstående.
Det tragiska är att en så stor del av såväl folket som den politiska oppositionen fortfarande står med ena benet i det gamla samhället, att de inte förmår genomskåda detta. Så utmynnar vår analys föga oväntat i det klassiska konstaterandet "Hellre rik och frisk än fattig och sjuk."
För den som efterlyser än mer klassiska kommentarer återstår nog bara Matteus kap 25: Jag var hungrig och ni gav mig inget att äta, jag var törstig och ni gav mig inget att dricka, jag var hemlös och ni tog inte hand om mig, jag var naken och ni gav mig inga kläder, sjuk och i fängelse och ni besökte mig inte.... Månne Vår Herre tar djupt intryck av Göran Hägglunds arbetslinje? Annars torde KD vara illa ute.
Citerat från:
Trädet januari 2010Ulf Brånell
